deesaariis

Jag har varit uppe och tränat idag, och imorgon börjar nedräkningen för tjejmilen. Jag har ganska precis 8 veckor på mig innan jag ska springa loppet uppe i sthlm och som tur är hittade jag ett träningsschema för åtta veckor som verkar löjligt lätt men förhoppningsvis så räcker det ända fram.. jag tror jag kommer springa en hel del på adrenalin ändå.. :)

Madde höll på att skrämma skiten ur mig i förut.. jag hade ställt upp min extramadrass på högkant bredvid soffan och soffbordet för att få plats när jag tränade och madde hoppade upp på den och den föll mot soffbordet och kissen sitter kvar. Precis när jag tror att hon ska slå i soffbordet så passerar hon den utan att träffa... *puuuuuuuuuuh* snacka om hjärtslag:)

Jag förstår inte vart jag har gjort av min klosax och tjejerna börjar få riktigt långa klor nu.. men jag vet bara inte var den är.. >_< jag har ändå tänkt köpa en ny och lite mindre då jag bara har en stor klosax för hundar, så det kanske är läge att köpa en nu när jag inte hittar den. Jag har också suttit och räknat lite i min budget för att få plats.

I loooove, looooove.... :)

Hey boy!! You boy!! vilken dag!!! det är soligt, det är varmt , jag ska göra fint i lägenheten och tja.. jag känner mig bara tillfreds idag:) nu börjar jag känna mig lite hungrig så kanske något litet innan jag börjar så jag inte blir för trött någonstans emellan.. *hihi*

jag läste en insändare där en kvinna undrade hur hon skulle kunna förmedla till sin pojkvän att hon inte längre tycker att han är lika attraktiv som när han var mer fit. rådet hon fick var att inte uttrycka sig som så utan att istället försöka stötta pojkvännen till en sundare livstil om han själv upplever sig oattraktiv.. man ska inte stjälpa utan hjälpa.. och den insändaren fick mig att tänka på min underbara mr M som ju gör precis så.. hjälper inte stjälper alltså:) Och jag tycker så mycket om honom för det och för den han är.

Mr M får mig att må väldigt bra, och får mig att vilja vara en bättre människa.. (särskilt vad gäller mitt humör). I like him, very very much:)

Det jag gillar bäst med honom är att han verkar köpa mig för den jag är och inte för den jag kan tänkas vara/bli.. och det uppskattas... vad är det med människor som anser sig själva kunna tala om för en person hur hon/han ska bete sig, tänka och vara i olika sammanhang? Det finns VISSERLIGEN vissa sociala regler som det förväntas att vi ska följa. Vi ska inte klaga, alltid vara glada och jag tror det finns en hel del som vi fokuserar på(som vi är ledsna och irriterade över, men som vi ändå inte kan påverka) som vi kanske skulle må bättre av att vi inte tänkte på.

men vi utvecklas i vår egen ande hela tiden och vi lär oss hela tiden mer om vilka vi är och vilka begränsningar vi kan tänkas ha. En del har inga begränsningar inom ex sex eller extremsport. För min del finns det inget värre än att kasta mig ut från ett flygplan.. ALDRIG skulle jag säga, men en ilsken katt kan jag hantera utan problem.  Det är lustigt hur vi som olika individer kompletterar en större helhet och på så sätt får allting att fungera.

Tänk så här.. om det inte fanns någon som gjorde alla dessa saker som vi inte vill då kanske vi inte skulle ha det vi har idag.(och då kanske vi inte skulle ha mycket ont heller). Tänk om inte den personen hade klagat på en läkares utlåtande, då hade vi kanske inte vetat att den sjukdomen existeratde ännu. tänk om det inte fanns personer som var intresserade av att titta i folks spyor, då kanske vi inte hade vetat så mycket om en del organismer. Tänk om inte en person hade velat bli rättsläkare och utföra obduktioner, då hade vi kanske inte vetat hur någon vi älskade gick bort.

Det finns mycket tänk om, men om vi istället tänker på vad vi är i för värld och hela tiden sträver vårt yttersta för att faktiskt göra den bättre, tänk vad vi kanske med små medel kan utträtta. Tänk om alla gjorde lite, tänk vilken påverkan det skulle ha!!

Tänk om inte vissa advokater ställde upp Pro Bono för en del, då kanske de inte skulle få ett rättsligt skydd som var värt det hela. Det finns mycket vi kan vara tacksamma för. Jag är tacksam för poliser som trots usel lön och uselt mottagande ändå försöker värna om alla, och jag är tacksam för den personen som gillar datorer som kan hjälpa mig med min, när inte jag kan/vill.

Jag är tacksam för alla organisationer som trots att de lägger för mycket pengar på "administration" ändå skänker en hel del till behövande. 100 procent vore bra men om inte dessa personer ändå valde att ha detta som y rke kanske inte ens hälften skulle komma via privata donationer.. sug på den ni!!

alla dessa som vill hjälpa folk ur deras beroenden och andra psykiska problem. Som alltid ställer upp med ett lyssnande öra och aldrig verkar drunkna, som alltid är stabila och finns när det behövs.

Tacksam för de som aktivt orkar jobba med sjuka barn, sjuka djur och annat som för mig skulle knäcka större delen av den jag är och göra mig till en djupt ledsen person som skulle häpna över all ondska och orättvisa som finns.

För er som alltid har ett vänligt ord och ett vänligt leende till övers, trots de orättvisor som vi råkar ut för, för er gnällpellar som alltid ska påpeka när någon gör fel.. kanske har ett oförlåtligt fusk upptäckts genom denna nidighet.. impopulär, men kanske räddar det mer än vi vet?

Det finns mycket vi kan fundera på där det finns motpoler som kan hjälpa.

jag motsätter mig alltid situationer eller personligheter som aktivt skadar andra människor eller djur, levande som döda. och de som dessutom gör detta på ett medvetet plan ska ha stryk när inget gott kan komma ur detta. det finns vissa undandag ex en smärtsam behandling som leder till ett bättre liv, att sönderplocka en död individ för att lära sig mer om en dödlig sjukdom kan också vara att orsaka skada för att uppnå något bättre.

Att anse sig vara Gud och välja vilja som ska leva och dö för ett högre syfte måste ses som dubbelmoral. Man kan aldrig ta någon annans liv och rättfärdiga det för ett högre syfte. Hur högt det än må vara så ska aldrig oskyldiga behöva drabbas av länders oegentligheter.

Jag kan aldrig förstå hur krig kan finnas för att familjer ska drabbas av den sorgen som innebär när de knackar på dörren för att beklaga sorgen eller för att beklaga att personen ifråga inte kan hittas. Den sorg och panik som finns över en nära som inte kan finnas är större än vad många kan förstå. Till och med vetskapen om döden kan där vara en lättnad.....

Jag kommer aldrig förstå.... hur vi frivilligt kan vara så giriga att vi aktivt måste hota, stjäla, döda för att få något som inte är vårt, och jag kan inte förstå hur vi aktivt kan låta en del ha råd med allt de pekar på när andra knappt kan föda sig själv. Det är pinsamt att vi som lever i ett så öppet och informativt samhälle kan blunda för sådana saker, även i vårt eget land. och att vi blundar för 3:e världen är lika illa det egentligen. jag är glad för alla de som försöker hjälpa hur tröstlöst det än verkar. Jag försöker också. vi kan inget mer än att försöka för att lätta världens dåliga samvete och vi får hoppas att våra ansträngningar till slut kan resultera i en bättre, friskare och renare värld för alla dess innevånare...

Jag hoppas verkligen....

Det är konstigt vilka vägar vänskap kan ta ibland. Att en person som jag aldrig trodde jag skulle bli nära, skulle visa sig vara en av de mer intressanta människor jag någonsin fått äran att lära känna.

När det kommer till vänskap kan man fundera på hur långt man ska gå. Ska vi alltid finnas där i vått och torrt oavsett hur illa vi beter oss och när är det i så fall lämpligt att anse att ens gräns är nådd.. när är det värt att anses vara en dålig vän för att orka med sitt eget liv. I ett liv där det händer så mycket hela tiden och vi ibland har svårt att hålla nästan ovanför ytan, kan det vara skönt att ha vänner att falla tillbaka på, vara helt självisk för en stund och bara "deppa" om det är det situationen kan behöva. Men när är det i så fall rimligt att anse att ens egen sörjeperiod är över och man måst börja agera som en vän som inte är själviskt deppig.. och om man egentligen inte känner sig redo är det någonting vi bör göra i alla fall? för att passa in i ramen.

En kollega sa till mig häromdagen att jag ska vara tacksam för att jag inte har en normal familj, att variation förnöjer istället för svensson-familjen. Men jag är böjd att inte hålla med.. ibland känner jag att det skulle vara SÅ skönt att bara få vara svensson för ett tag och inte behöva bry mig om, oroa mig för, tänka på och försöka göra de flesta i familjen nöjd, oavsett om det är i den närmaste eller i den yttre kretsen av familjen. När en släkting mår dåligt, vems ansvar blir det att se till att hon får den hjälp hon behöver? Hennes allra innersta, eller vi i utkanten som tycker oss se ett behov som enbart ev kan tillgodoses av professionella tjänstemän.. jag vet inte...  Jag känner mig emellanåt väldigt matt när jag tänker på det....

Mr M har en ljuvligt okomplicerad familj till största del.. och jag frågar ofta om han kan tänka sig att byta med mig... inte för att jag egentligen vill byta ut min familj, men lite mindre tragedier och lite mer lyckliga händelser tack!!! Det skulle vara kul om det hände lite normala oväntade saker som att jag blir sambo, förlovad och gift, eller om brorsan och syrran blir det.

Det skulle vara skojigt att se syster ta sin examen om motgångarna kan sluta komma, det skulle vara kul att ha ett normalt fungerande liv där ingenting verkar komma i kläm eller känna sig utanför. det skulle vara lite kul att känna att jag har lite extra energi över så att vi faktiskt kan ta tillvara på livet... ja ni vet...

Jag är så trött.... men det ordnar sig nog alltid... undrar om det är åska på gång? solen har gått i moln och det är sååå varmt.. och så har jag känningar i huvudet.. *pusta*

Så var det dags igen för en ny sprakande hälsoinriktning. min kropp har tagit vägar som jag inte riktigt trivs med och jag börjar väl mer eller mindre känna mig som en valross på torra land.. och VAD gör man åt det då?

Jo, man försöker fundera ut varför man håller på som man gör och så gör man inte så mer.. enkelt tror ni? Njae.. inte riktigt när det känns som om man skiter i det mesta.. men det gör jag inte för jag trivs inte alls med den kroppen jag har skapat mig.. sambokilon säger dem? Särbokilon också uppenbarligen!!!

You're the one that I wan't....

Idag har det varit riktigt varmt och det har väl gått som det kan gå på jobbet... hyfsat bra, varken bättre eller sämre än något annat så att säga....
Så vad har jag att säga annars då?

Min kompis har gjort slut med sin partner men ändå inte.... de vet inte vad de vill men hänger ändå ihop och det är väl som vanligt.. de vet väl inte och är väl inte riktigt redo att släppa varandra. Och må så vara...

Jag har varit med mr M och ätit, eller njae.. jag hade redan ätit när vi bestämde att jag skulle följa med och hålla honom sällskap i alla fall.. min söte pojke....

Jag har Greasedille och har lyssnat på gamla Grease-låtar hela kvällen/eftermiddagen..

Imorgon blir det ännu en dag med värme antar jag och att jobba och försöka få koll på det sista inför alla semestrar som är på gång.

Jag har tappat bort min lilla prata ådra.. jag brukar annars alltid ha något politiskt hett ämne att prata om, men just nu så är det faktiskt väldigt lugnt och stabilt i mitt liv.. det är bara lite viktproblem jag ska få bukt med sedan rullar livet aktivt på. Idag har jag och mr M gjort en liten pakt... hela juli ska vi inte äta godis och skräpmat.. det ska bli spännande att se vad det kan leda till:) och så ska jag försöka äta hälsosamt under tiden så klart.... :)

Ska jag försöka komma överens med den här bloggen nu då? Jag saknar dock min gamla och jag ska strypa det faktum att hemsidan verkar ha lagt ner platsen.. jag har gått miste om mina tidigare inlägg vilket jag tycker är väldigt synd.. jag har alltid tyckt att det varit roligt att diskutera och nu har lusten lite tappats.. istället har jag sträckläst Dan Browns böcker och har nu snart läst ut "I cirkelns mitt". Med tanke på att den helt och hållet saknar Robert Langdon är politisk och naturvetenskaplig så är den verkligen inte min stil, men ändå fångar den mig rätt bra:)

Jag väcktes ocks av att en liten elak vovve började skälla i natt och jag vet inte på vad.. sedan vaknade jag av att jag helt plötsligt blev påhoppav av en ilsken katt som fräste på Gordon.... det var mindre angenämt att vakna av den sortens händelser.. >_< Så..... stryp hunden... sedan vaknade jag av ytterligare en händelse, en stor skräll och jag TROR att det var Madde som återigen försökte sätta sig i säkerhet ifrån Hunden som uppenbarligen tyckte att mina katter är det mest spännande någonsin... men för att återgå till händelsen med den vilt skällande Gordon så var vi till slut tvungna att gå på upptäcksfärd i min "stora" lägenhet för att han skulle sluta morra och anse att det var frid och fröjd igen... men jag har ingen som helst aning om vad han reagerade på, men risken är väl stor att det var någon av katterna som puttade till något.. *stööööön*