Jag sitter fast i mina egna tankar
Den senaste tiden så går jag omkring med en känsla av att allt är tråkigt och jag liksom sitter fast!
Matlagning, tråkigt, träning tråkigt. Fritiden tråkigt.. allt är tråkigt! Och jag kommer inte heller på vad jag vill göra. Jag vet en massa saker som jag borde göra.. men det är extremt tråkigt.
En del av känslan kommer nog för att jag inte riktigt uppnår något jag vill just nu. Kroppskulpteringen går inte bra. Jag bygger muskler men fett och vikt sitter där. Jättemycket relaterat till att jag tycker all form av mat är trist!
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Den här frustrationen har funnits i flera månader och jag lyckas bara inte sätta fingret på vad det är. Är det min stress som talar eller är jag "bara" omotiverad. Det känns som om jag sitter fast och jag vet inte hur länge det ska pågå eller hur jag ska känna annorlunda, eller göra annorlunda.
Det är jobbigt helt enkelt. Det skulle vara skönt om någonting kunde få gå lite lättare. Tills dess så försöker jag äta mer grönsaker och vitamintillskott och håller tummarna. Järn har jag gott om.
Det går verkligen inte framåt. Jag är less på att vara hungrig och kämpa. Jag behöver nog semester från dietandet. Det skrämmer skiten ur mig men jag kanske ändå ska pröva det ett tag. Bara pausa, välja bra mat men inte räkna kalorier och så. Ellet så ska jag göra det men inte väga mig. Eller varken väga mig eller räkna. Bara vara jag och träna för att det är skönt och kul. Äta för att det är gott och jag är hungrig liksom.
Jag kanske behöver göra annorlunda ett tag...
Kramar <3<3
Att tillfriskna som hetsätare
Men åh.
Nog är det som jag säger att det kommer fler och fler bra dagar och då börjar vikten tippa ner.
Vardagarna fungerar riktigt bra med både träning och kost men helgerna.. Det är min kryptonit. Jag inser nu i skrivande stund vad problemet är. Det är avsaknad av plan. Jag har ingen plan för mat under helgen för då ska jag vara friare att välja. Men vad jag menar egentligen är att inte hetsäta en påse chips bara för att den finns där. (Facepalm).
Naturligtvis är det så! Jag måste ha en plan! Jag är fortfarande inte redo för att gå en dag utan plan. Det går för lång tid mellan måltiderna vilket triggar att jag börjar skåpäta. Och börjar jag skåpäta är det kört sen i regel.
En del tycker att det är helt vansinnigt, det är väl bara att sluta äta. Men som hetsätare pajar du dina signalsystem såsom mättnad och hunger. Det finns otroligt mycket bra forskning som förklarar varför också. Googla på Jacob Gudiol så hittar ni så mycket sammanställningar om forskning att man blir snurrig:) Det är inget försvar, bara det att för att man ska sluta äta så måste jag aktivt vara med i tanken och fysiskt få mig att sluta äta. Jag gör detta genom att ha en plan för varje måltid. Hur mycket och vad. Redan innan jag börjar tillaga maten är det bestämt hur mycket. På så sätt kan jag inte överäta. Gör jag flera måltider beror det på vad det är. Är det ex köttbit måste det in i frysen. Är det kyckling, ris och grönsaker kan det vara i kylskåpet men kan en dålig dag vara bättre i frysen. Chips på 300 g. En fin tanke att bara hälla upp en liten skål... En till... och en till...
Jag önskar jag hade ett omedvetet stopp där mat kan ligga till döddagar. Fryst mat är ett stopp men en riktigt dålig dag finns Micro och man kan baka. Men så dåliga dagar får jag så sällan så de hamnar under normal konsumtion över ett år. Det är helgerna jag måste planera bättre. Chips är ett exempel på mat jag inte kan ha hemma. Är jag på en bjudning så är det som om jag måste stålsätta mig för allt jag vill är att äta upp dem. Det är en så stark trigger! Har jag själv bjudning och det blir mat över är det goodiebags för alla. Ska jag själv ha chips är det småpåsarna som gäller. Tårta och bullar är inte alls triggrar. Visst har jag det hemma kommer jag äta upp det. Ligger det i frysen kan det få ligga där. Är jag hemma hos någon eller det finns på jobbet så är jag tom ointresserad. Och jag blir mätt av det och ointresserad av mer. Så det gör absolut skillnad för mig vad för typ av mat det gäller.
Min helg har ändå gått bra. I fredags hade jag bara en vanlig fredag. Sug och hunger var inget problem. Det var så länge sen jag kände mig "normal". Ingen trigger och inget sug. Sen kom lördagen och då gick det värre och jag gav efter. Jag lyckades ändå hindra mig själv innan jag gick helt överstyr men borde ha stannat. Så nu är jag både besviken, äcklad och skuldmedveten. Jag vill ju så gärna klara det här!
Det jag som sagt inser nu är avsaknad av plan. Jag måste ha en plan i förväg på vad och hur jag ska äta. Det hjälper mig att övervinna triggrarna. Och jag är faktiskt på god väg.
Vad triggar hetsätning?
Det här är ett inlägg som jag tänkt mycket på under veckan.
Det jag vill vara tydlig med är att jag inte är läkare eller liknande. Jag kan bara berätta min uppfattning om hur det är. Däremot hoppas jag att min berättelse kan hjälpa andra i en liknande situation.
Som jag berättade i föregående inlägg så har jag genom åren gått igenom en varierande grad av kontroll över mitt ätande. Just nu har jag en bra kontroll där jag aktivt strävar mot en normal vikt. Dock får jag fortfarande aktivt kämpa emot impulsen att äta.
Som en del av mitt tillfrisknande har jag aktivt identifierat triggrar som kan aktivera hetsätning utan inbördes ordning:
- depression
- stress
- tristess
- långvarig hunger
- fet kost
- buffé
- frågan vill du ha mer?
- frågan har du ätit?
- ensamhet
- glädje
- missade mål ex mellanmål
- festliga tillfällen
- sömnbrist
- utmattning
Det går än så länge inte en dag utan att jag tänker på mat och flera ggr i veckan hamnar jag i någon situation listad ovan. Det är normalt att vi umgås kring mat och för mig handlar det massor om rutin och känslor.
Tex nuförtiden måste jag hitta andra sätt att hantera nedstämdhet än mat. Att lindra mina tankar med. Att fira med. För äter jag för mycket för lång tid då får jag extrema svängningar i mitt ätande. Rutiner och tillgänglighet är A och O för att jag ska kunna hantera impulsen när den väl slår till.
Idag tex så har jag ätit mer än jag tänkt och ville. Och det gör att jag just nu kämpar emot impulsen att fortsätta äta nu när jag redan börjat. Iom att jag gått i terapi ex KBT så vet jag att om jag härdar ut så kommer det vända. Impulsen att äta kommer minska om jag bara härdar ut. Vilket jag kommer göra idag:)
Idag är jag tillräckligt stark:)
I morgon börjar en ny dag och nya impulser. Identifiera dem och bygg långsamt upp en medvetenhet. Mycket är tyvärr att bara sätta sig på händerna och härda ut. Men ju bättre rutiner jag har med mat, vätska, motion och sömn desto lättare går det.
Kämpa på <3<3<3<3
Varför jag blev tjock (långt)
"De är så smala och vi är så tjocka".
Det var orden som skapade min långa och osunda relation till mat. Innan dess hade jag nog inte ens reflekterat över om jag var något alls. Jag vill berätta min historia om vad som hände. Dock kommer jag inte dröja för länge i mina yngre år.
Jag gick i högstadiet när jag fick höra ovan. En väninna sa att vi var tjocka jämfört med våra andra vänner. Tjock?? Jag Tjock??
Jag slutade äta. Jag minns inte att det ens var svårt, jag bara bestämde mig. Jag skulle inte äta och utvecklade en ätstörning med restriktioner och det gav effekt. Jag kände mig så fin. Omgivningen började oroa sig. Varför Det? Jag är ju bara smal :) När det var som värst så åt jag ett äpple om dagen och det var så lätt. Gick jag och la mig hungrig var det bara ett kvitto på att jag gjorde rätt.
Detta utvecklades otroligt nog inte till anorexia fullt ut även om beteendet var där. Det vände någonstans på vägen och och det vände rejält. Jag minns inte exakt hur. Det jag minns är att en väninna övertalade mig att äta en daim för att bevisa att jag inte var sjuk. Himla god förresten.
Hetsätningen tror jag började strax innan gymnasiet men eskalerade när jag väl flyttade hemifrån. Jag gick inte upp överdrivet i vikt men jag minns att jag vid flera tillfällen försökte kräkas men var fysiskt okapabel och slutade försöka till slut. Jag var fortfarande inte överdrivet tjock men mådde dåligt av det och försökte bli den där duktiga flickan som bara åt ett äpple om dagen. Men för varje försök att sluta äta var det som om min kropp slutade funka och istället kastade jag i mig mat. Det fanns inget stopp! Jag bara åt och åt och åt och åt. Det var som om min början på anorexia hade tvärvänt och som om min kropp försökte säkerställa att den aldrig skulle få vara utan mat igen. Ibland kändes det som om jag inte hade kontroll över min kropp.
När jag flyttade hemifrån eskalerade detta. Nu kunde ingen längre se vad jag gjorde så nu kunde jag gå all the way utan att få kommentarer och kritik. Och för varje gång jag länsat en icakasse med godis eller 2 pizzor, eller 3 rätter med kinamat så skämdes jag... Hur kunde jag vara så svag, äcklig, tjock och ful? Hur kunde jag ha så dålig disciplin? Hur kunde Jag? Detta varvades med en känsla av tomhet och depressioner. Jag både hetsåt och medicinerade min depression. Jag åt så jag mådde illa men åt ändå lite till. Det är en sjuk känsla.
Träning har alltid funnits med i bilden men det var väl det enda som inte var destruktivt:) Jag började löpträna när jag slutade äta men den gick aldrig överstyr på samma sätt som maten. Därför kommer jag inte nämna den särskilt mycket.
Så började jag läsa på om dieter. Och successivt började jag försöka ta kontroll över mitt ätande. Först slutade jag dricka läsk. Sen drog jag ner till 1 chipspåse i veckan. Osv osv. I perioder gick det bättre sen kom någonting och jag föll dit igen. Vikten gick upp och ner, upp och ner. Och så där höll det på i några år.
2007 gick jag ner i vikt och kände mig så fin. Jag gick ner ca 10 kg och hade hjälp av ett känt företag. Under 10 veckor skulle jag äta måltidsersättning 4 ggr om dagen och mat (utan kolhydrater) 2 ggr om dagen. Jag skulle träna och livet var fantastiskt. Jag var bäst i klassen och fick ställa mig upp och få inbördes beröm när jag nått min målvikt. Jag var så snygg. Men de där 10 veckorna blev bara längre och längre. Jag började må dåligt av att få för lite energi. Wokgrönsaker ersätter inte potatis och pasta. Men om jag äter dem så blir jag ju tjock? Jag började tvivla på om detta var rätt väg att gå. Det var väldigt jobbigt och jag var hungrig. Varannan vecka hetsåt jag varenda bar jag kunde hitta men övrig tid åt jag så lite så det märktes inte ens att jag ätit en kartong måltidsbars. Nu i efterhand vad sjukt egentligen. Jag litade ju på att de visste vad de gjorde.
2007 hände en sak som krossade mitt hjärta och troligtvis började en depression här som jag inte låtsades om. Någon jag älskade otroligt mycket fick inte leva längre och jag kunde bara inte komma över det. Jag kunde bara inte tro det. Och det kändes som om jag aldrig skulle komma över den förlusten. Idag 10 år senare kan jag fortfarande inte smälta att den finaste jag känt är borta och aldrig kommer tillbaka.
Som följd av detta började jag trösta mig med mat igen och avslutade samarbetet med det kända företaget.
År 2008 hade jag börjat gå upp lite men låtsades inte om det.
2009 small mitt ben p g a överansträngning ch jag fick träningsförbud. Min depression fördjupades då en stor del av min identitet fanns i träningen och nu kunde jag inte längre utöva den. Läkaren sa att jag måste gå ner i vikt för att avlasta benet. Och jag försökte, men återigen kändes det som om min kropp tagit över. Det fanns inget stopp och jag började äta mer och mer och mer.
2011 hade jag gått upp 30 kg och det fortsatte uppåt. Jag har aldrig tidigare så totalt tappat kontrollen över mitt ätande. Jag åt allt jag såg och bara åt och åt och åt. Och grät. Ibland både åt och grät jag. Och lät bli att bearbeta min sorg.
Det var så många faktorer som spelade in. Det var så mycket som hade hänt dessa år. Jag var olycklig, led av sorg, depression, självförakt, mer självförakt och en hopplöshet jag aldrig tidigare känt. Jag är inte värd något. Jag är inte värd någon. Jag är ingenting. Det går inte att beskriva hur det känns fullt ut. Och hela tiden försökte jag med den ena knasdieten efter den andra. Hela tiden strävade jag efter att hitta den där duktiga flickan som bara åt ett äpple om dagen. Vart tog hon vägen? Och för varje misslyckat försök så sjönk jag djupare i mitt självförakt.
År 2014 hade jag gått upp totalt 40 kg. Min tyngsta vikt någonsin och här lyckades jag stanna. Och här är jag nu 2017.
Med flera års självanalys, KBT, stress så var jag helt färdig. Jag var så less på att vara fängslad av min kropp. Jag är nu helt färdig med att vara styrd av mat. Jag vill leva mitt liv. Jag vill njuta av mat och ha en kropp som jag trivs i och som inte kommer göra mig sjuk.
2014 hände någonting som började förändra saker. Jag stannade upp och liksom insåg att jag måste göra någonting. Och jag träffade en PT som visade mig att mat inte är farligt. Mat ska man äta. Gärna mycket av rätt säker. Och få vara mätt och gå ner i vikt. Det var något nytt för mig. Det hade aldrig någon visat mig förut.
Sen stirrade jag mig blind på vikten och körde slut på mig.... som vanligt men han hade ändå sått ett frö som tagit fäste. Kanske borde jag göra annorlunda? Jag började läsa på om kost, vikt, hormoner, hjärnan och dess signaler. Jag började förstå hur min kropp fungerar och vad den försöker säga och varför det är så svårt att sluta äta.
2016 insåg jag att jag måste släppa alla yttre krav. Jag måste hitta min väg. Det är många faktorer som spelar in. Jag måste sluta gömma mig och faktiskt börja bearbeta min sorg och min stress.
Så. Nu tar jag en dag i taget. Jag tränar lite styrketräning. Jag har ett föredraget antal kalorier per dag. Jag försöker att inte exkludera livsmedel. Jag försöker motarbeta min lust att ge mig själv restriktioner en dålig dag. Det triggar bara mitt hetsätande. Jag går i terapi och jobbar med min mentala hälsa. Jag försöker sköta sömnen. Jag försöker att inte jobba för mycket. Jag försöker att vara glad och lycklig. Och för det mesta är jag det.
Hittills har mina försök till ett sunt liv inte gett mig det jag önskat. Men successivt har jag ändå börjat ta kontrollen. Och jag känner att nu. Nu är det nära att jag faktiskt är på andra sidan strecket snart. När återfallen kommer vara färre än de lyckade dagarna. Jag börjar känna mig stark. Jag börjar känna mig redo. Ska det nu vara min tur att snart få ha en sund relation med Mat? Jag hoppas verkligen det.
Det här är jag. Min bakgrund, min erfarenhet som lett fram till den jag är idag. Min önskan om en sundare vikt lever. Nu tror jag att den kan bli verklighet.
En sund livsstil utan hjärnspöken. Det vore något :)
Skriv inläggstext
Utmaning i mitt ätande en vanlig söndag
Idag döptes en av mina äldsta vänner sitt barn och jag var såklart där och firade :)
Som med de flesta firanden bjuds det på någon form av fika efter ceremonin. Jag hade ätit en korv innan då ceremonin inföll när jag normalt sett äter lunch och jag kände på vägen dit att det började pocka på. För mig är det jätteviktigt med regelbundna mattider för att inte kasta i mig mat och sen få ett eftersug som är jobbigt. Sagt och gjort, jag åt en korv.
När det var dags för fika så oroade jag mig lite för hur detta skulle påverka mig. Särskilt som jag har kakor hemma till en dessert framöver. Skulle det trigga ett mersug som skulle göra att jag skulle kasta mig över allt hemma? Men det hände inget. Såklart på firandet ville jag äta tårtorna ;) men där stoppar den sociala faktorn mig.
Några timmar senare kom jag hem och kände till min förvåning att min kropp signalerade att den var mätt. Jag blev glad för jag behövde iom det inte stålsätta mig för att inte äta upp all mat hemma vilket är otroligt skönt. Det är psykiskt påfrestande att hela tiden föra en mental kamp mot sin kropp iom att den har mycket mer vapen att sätta emot :/
Jag har försökt föra en kamp mot min kropp länge men på fel sätt. Nu försöker jag göra på rätt sätt så det ska bli en lång och hållbar livsstil. Det kanske tar längre tid med mycket snubbeltrådar men jag känner i mitt hjärta att det ändå är rätt.
Emotional eaters, var är ni?
Detta är förmodligen inget intressant inlägg. Jag har haft en sån där vecka nu igen där jag känt mig trött och panikslagen över min vikt.
Jag såg nämligen en dokumentär som talade om typ 2-diabetes och varför normalviktiga/underviktiga inte får det. Jag har ej kontrollerat om det stämmer.
I vilket fall som helst så stressar det mig något oerhört att jag har en osund vikt. Det är för det mesta det enda jag tänker på. Detta leder ofta till oro för min hälsa och jag känner ofta frustration över min oförmåga att kontrollera mitt ätande. Ibland känns det som om det är så lite som behövs. En dålig dag, missat ett mellanmål, någon vill ses över en middag. Flera dgr i veckan hamnar jag i ett läge om vad jag "borde" och vad jag "vill". Vad jag "borde" är att välja den mat som är hälsosam. Av flera orsaker. Den är näringsrik och ger mig det jag behöver + att jag faktiskt kan äta mycket av den :) Vad jag "vill" är att äta kaloririk mat och gärna mycket. Den innehåller ingen näring och jag kan inte äta mycket av den. Den ger mig egentligen ingenting alls utom vikt. Vikt som på sikt kommer ge mig problem.
Jag är fascinerad av ätstörningar men en sak slog mig. Medan jag kan hitta sida upp och sida ner om bulimi, anorexi m.m. Så hittar jag ingenting egentligen om den struggle som en emotional eater kämpar med. Jag kan absolut hitta förklaringsmodeller och goda råd men jag hittar inte en enda knubbig individ som berättar om den skit man lever med. Varenda infall man har. Jag kan iofs följa människor som berättar allt hemskt kolhydrater tydligen gör med dig (really ..) men ingen som berättar "idag åt jag en pizza trots att jag inte skulle" eller "jag är en recovering emotional eater" typ. Någon som man skulle relatera till. Och det tyder väl på att man som tjock bara kan vara ätstörd om man väger ett halvt ton? Eller tyder det på att det fortfarande finns ett stigma om detta. Det finns ju en lösning på problemet eller Hur?
Det är ju bara att sluta äta!
Well... faktiskt inte. Det är ett elände för först måste du klura ut varför ditt ätbeteende finns. Sen ska du gärna bearbeta det. Och därutöver ska du även hantera kroppens hungersignaler. Den är van att få mat och nu ska det minskas? Nänänä... tro inte jag går på den lätta.
Så jag tänkte.. om jag inte hittar en röst jag känner igen mig i. Då får jag vara min egen röst. För mig har skrivandet alltid vara terapeutiskt så varför inte berätta min resa. Den är lika verklig som jag.
Jag har ett mål. Innan året är slut ska jag ha kommit ett steg närmare en sund kropp. Jag gör inte avkall på någonting varken kolhydrater och annat. Men balansen ska jag hitta. Jag kommer inte skriva allt jag äter. Men tankarna jag har. När det går bra, när det skitit sig och varför. Det ska jag försöka berätta.
Tankar om veckan som gåtr
Helgen har varit fantastisk!
Firat en väns dop och bara tagit det lugnt. Varit ute med Daisy och njutit av en fantastisk höstmorgon med sol och lite kyla. Det börjar bli dags för vantar!
Den gångna veckan har varit bra. Jag har inte haft någon ångest utan bitar börjar falla på plats. Däremot så är det fortfarande så att min stress griper tag om mig från dag till dag och jag blir otroligt trött. Det är som om jag inte kan få nog av sömn dessa dgr. Det är jobbigt att bitvis känna sig hindrad av sin kropp. Det är oerhört frustrerande när kroppen och knoppen är det som sätter villkoren för hur jag ska och kan leva mitt liv. Mitt samtalsstöd så till mig sist att kvinnan som inte levererar 110% är bra hon också. Och jag tror jag måste komma ihåg det de dagar det känns tufft. Att det är ok att jag inte orkar idag, men reflektera över varför jag inte orkar. Jag behöver identifiera de energitjuvar och läckor som dränerar mer energi än vad de ger och tvärtom. Vad GER energi och kraft?
Det är mycket svårare än jag trott. Jag känner mig extremt vilsen som individ. Vad och vem är Jag? Jag, som varit mitt jobb så länge. Jag, som alltid läst. Jag, som alltid pratat mycket.. klarar nu inte att läsa. Jag klarar inte att vara för länge i den här typen av miljöer, särskilt inte efter jobbet. Jobbet dränerar otroligt mycket av mina depåer så det inte finns mycket kvar efter arbetstid.
Jobbet. Jag älskar mitt jobb men balansen är så svår så det inte inkräktar för mycket på mitt liv utanför. Hushålla med mina mentala reserver så det räcker till både och. En balans som vissa dagar känns OMÖJLIG att upprätthålla.
Det är ändå bättre nu. Mina fysiska symptom ÄR borta. Den mentala dimman är nästintill borta. Dag för dag så fylls mitt mentala kärl på lite till.
Mitt humör då. Ja... upp och ner. Vissa dagar är det lättare och andra dagar lyser den mentala tröttheten igenom och det finns bara inte ork. När det nästan gör fysiskt ont att tänka för att dagens kvot är uppfylld så hanterar jag inte alltid alla situationer lysande. Och gränsen mellan vad som är motpartens "fel" och mitt fel är bitvis utsuddad. Var det motiverat att bli irriterad och trött? Var det motiverat av min motpart att bli irriterad och trött? Vem orsakade situationen egentligen? Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll. Alla är ändå människor. Alla har brister och jag strävar inte efter perfektion men det dränerar.
Framöver nu så fortsätter jag jobba på balansen mellan jobb och fritid. På att återställa min mentala hälsa och ha en rolig och fungerande fritid. Jag är inte mitt jobb.
Läst och läst och läst..
Man vill ju att det ska vara sant. De snabba vägarna. Genvägarna. Bara vakna upp och 20 kg är bara borta.
Tyvärr är det inte så enkelt och har man väl lagt på sig en övervikt är det svårt att vända den övervikten.
Studier har visat att kroppen, förenklat förklarat, vänjer sig vid sin nya vikt och iom det motarbetar dina försök att gå ner i vikt genom att bland annat skicka in hunger. Jag länkar inte in studier, utan detta är min egen reflektion över det jag läst och läst och läst.
Utöver det här du förmodligen beteenden, vanor och hjärnspöken. Det krävs förmodligen en hel del för att hålla sig till någon form av kostplan.
Just nu är jag frustrerad. Jag känner panik över att jämt vara hungrig. Jag känner ångest över att jag ger upp. Just nu är jag på en platå som visat sig vara svårare än någonsin att ta sig förbi. Jag är jämt hungrig och aldrig nöjd. Jag känner mig låst och fjättrad vid en kropp jag inte kan acceptera och jag hatar det faktum att jag lät mig själv komma hit.
Hade jag vetat hur svårt det skulle vara att handskas med viktnedgången hade jag ALDRIG låtit det gå så långt.
Jag mår dåligt över detta. Jag vill inget hellre än att gå ner i vikt, och på ett sätt är det skönt att jag förstår varför jag reagerar. Då kan jag ändå handskas med det.
Just nu har jag haft en lååång period där ingenting inspirerar mig. Ingen mat, ingen träning. Det är vågen som just nu får mig att vara världen. Och det känns futtigt i sammanhanget med allt som pågår i världen. Men jag kan inte hjälpa det.
Jag vill klara det här för min skull så jag får njuta av en lättare kropp och iom det kan träna dans och allt jag tycker är kul. Just nu känns det hopplöst men jag måste tro att jag kan. Jag måste kämpa vidare. Jag kan ta kontroll över min kropp. Det går!!
Over and out.
Progress
Sakta men säkert landar jag i mig själv.
Kosten börjar funka och träningen börjar funka.
Jag har haft som mål att träna minst 2 ggr i veckan. Det finns olika syn på hur mycket träning du behöver göra för att få resultat. Jag varvar min styrketräning med promenader 4-5 ggr veckan. Jag vill hitta tillbaka till träningsglädjen och hitta en balans.
I höstas brände jag ut mig lite. Tillsammans med ett krävande jobb, mycket resor och till slut inga rutiner fanns det ingen energi över. Min upplevda kravbild blev bara större och större tills inget fanns kvar. Så jag gjorde en utvärdering. Jag är lika långt ifrån mitt mål som jag var när jag startade 2014 vilket är oerhört frustrerande och jag känner mig verkligen dålig och karaktärslös. Uppenbarligen funkar inte det jag gör.
Nåhonstans på vägen anlitade jag en PT men det har inte hjälpt. Problemet var inte PT'n utan problemet var och är jag själv. Men jag tog med mig all kunskap:) jag vet vad jag ska göra och vet bättre hur. Så nu jobbar jag på att implementera allt han lärde mig. Hitta en balans i min vardag och en styrka inifrån. Jag håller på och försöker städa upp i mitt liv så att jag ska få bättre förutsättningar att lyckas. Det spelar ingen roll hur mycket jag vet. Är min energitank jämt tom kommer jag inte må bättre av att känna att jag "borde". Det där jäkla "borde" är som gjort för att sänka människor som redan ligger ännu mer.
Mitt upplägg är just nu att få en vardag som rullar med rutiner. Jag har ökat upp kosten så jag äter lite mer.
Jag är bättre rustad för ätardagar iom att jag har ett mindre sug. Jag känner att jag har kontroll och behöver inte slåss mot en kropp som signalerar svält. Jag kan nämligen inte vinna just nu. Så vi gör en kompromiss. Jag ger min kropp bränslet och i gengäld får jag en bestående viktminskning om än långsam. Men jag, min hjärna och kropp mår iom detta bättre och kan samsas bättre än när jag är på ett väldigt lågt kaloriintag.
När fokus och energi försvinner och tröttheten börjar förlama dig då är det dags att ta sitt ansvar och börja sätta stopp. Det är jag och endast jag som kan påverka mitt liv jag vill leva och hur. Allt och alla andra kan bara ge olika idéer till hur, men det är upp till mig att förvalta det hela.
Jag gjorde PB i helgen på lats! 50 kg och mer ska det bli :) äntligen börjar kroppen svara. Iom med mitt ökade matintag så är energin myyyyycket bättre och hungern är också lättare att handskas med.
Ett steg i taget, en dag i taget :)
Jag kommer klara mitt viktmål när jag löst mitt livspussel:)
Vägen tillbaka
Jag har under år haft en för stor börda, både privat och på jobbet.
Nu sen några månader tillbaka börjar denna börda äntligen minska.
Med all fritid trodde jag att allt skulle ordna sig. Energin skulle komma och jag skulle äntligen orka göra allt jag vill, träning, umgänge m.m.
Istället upplever jag att jag rör mig i sirap. Jag är jämt trött och istället får fokus bli att en dag i taget försöka komma tillbaka. Min första prioritet är en normal vardag där jag kommer hem normal tid.
Allt får ta sin tid, men jag känner redan nu att detta kommer ta längre tid än vad jag från början räknade med.
Det är jobbigt att känna sig totalt lamslagen och trött i huvudet.
Men jag vet åtminstone vad jag behöver och vill göra.
Stor kram <3
Ont i halsen, och uttråkad
Varit lite mer aktiv idag, än vad min kropp gillade. Fått lite ont i halsen nu på kvällen. Ätit min sista dos penicillin för öroninflammationen.
Ja.. idag har man inte gjort mycket, men däremot diskat, och dammsugit. kändes bra att få det lite rent runtomkring mig.
Lite uttråkad just nu... vet inte riktigt vad jag ska hitta på när man hittat på allting sisådär tio ggr om dagen i två veckor som att läsa, och titta på tv, och.. ja.. I think that's kinda it.. :S
Hoppas på en mer intressant dag imorgon:)
Ja.. idag har man inte gjort mycket, men däremot diskat, och dammsugit. kändes bra att få det lite rent runtomkring mig.
Lite uttråkad just nu... vet inte riktigt vad jag ska hitta på när man hittat på allting sisådär tio ggr om dagen i två veckor som att läsa, och titta på tv, och.. ja.. I think that's kinda it.. :S
Hoppas på en mer intressant dag imorgon:)
Fredag, jag är överens med laptops
Laptops är faktiskt ganska trevliga nu när jag har levt med en i typ två till tre veckor.
Det var ganska jobbigt i början men nu känns det bättre.
Jag har varit sjuk i ca två veckor och är väl allmänt trött och grinig. Grannbarnen är jobbiga, de är ju bara ute och skriker hela tiden. Hunden är jobbig, hon ligger ju bara och piper hela tiden.. (vet ej varför, hon har väl tråkigt.. ). alla är jobbiga!
Känner mig inte särskilt vänligt inställd mot någonting idag, för jag vill egentligen bara ha skojigt, och hitta på någonting, men då jag är helt slut och inte orkar någonting, får det vänta till en bättre dag.
På måndag börjar min semester däremot. Det ska bli sååå skönt!! Behövs!
Det var ganska jobbigt i början men nu känns det bättre.
Jag har varit sjuk i ca två veckor och är väl allmänt trött och grinig. Grannbarnen är jobbiga, de är ju bara ute och skriker hela tiden. Hunden är jobbig, hon ligger ju bara och piper hela tiden.. (vet ej varför, hon har väl tråkigt.. ). alla är jobbiga!
Känner mig inte särskilt vänligt inställd mot någonting idag, för jag vill egentligen bara ha skojigt, och hitta på någonting, men då jag är helt slut och inte orkar någonting, får det vänta till en bättre dag.
På måndag börjar min semester däremot. Det ska bli sååå skönt!! Behövs!
söndag och jag hatar laptops!!
Japp, min stationära underbara dator har dött och jag har fått låna en laptop.. och vad tror ni den gör? då min fingersättning passar en stationär dator och en laptop har vissa knappar på andra ställen så lyckades jag ändra sida på denna bloggsida och därmed radera det inlägg jag så noga hade skrivit.. kan inspirationen återkomma igen?
Det får bli en senare fråga, för nu gjorde den det inte... ! *sucka*
Det får bli en senare fråga, för nu gjorde den det inte... ! *sucka*
Let the story guide me...
"Let the feelings flow... close your eyes, see the ones you used to know.. Open up, open up, don't struggle to relate..." - Dream Theater...
So.. is this the end then?
Jag känner för att ge upp jag också.. det känns så hopplöst... " I give in, and everything is clear... "
det finns absolut ingenting att säga... mer än att det gör ont... det blöder.. men med en resignerad känsla... jag försökte så gott jag kunde, men kanske räckte det inte? Vad vet jag.. "the world come crashing down.. " "the thought of starting over, leaves me paralyzed"..
Jag är så trött....
So.. is this the end then?
Jag känner för att ge upp jag också.. det känns så hopplöst... " I give in, and everything is clear... "
det finns absolut ingenting att säga... mer än att det gör ont... det blöder.. men med en resignerad känsla... jag försökte så gott jag kunde, men kanske räckte det inte? Vad vet jag.. "the world come crashing down.. " "the thought of starting over, leaves me paralyzed"..
Jag är så trött....
Snörvel...
Sov tills Syster ringde och väckte mig, vilket var ca 12:30 en söndagseftermiddag.... mmm, det var skönt att sova.. jag är lite småhängig och om jag kan hålla sjukdomen stången genom att sova för att låta mig återhämta mig, då är jag villig att göra det... behöver jag säga att jag sällan går upp efter kl 09:00 på helgerna? jag är morgonpigg av mig...
Håller på och småstädar lite och tänkte nu ta en liten paus och blogga lite, vilket jag inte gjort på ett tag...
en tanke har slagit mig sedan det blev minusgrader.. om jag går utan vantar och mössa börjar jag raskt frysa om fingrar och öron.. men aldrig om ansiktet i samma grad.. innebär det att vi har utvecklat ett lite tjockare skinn, eller vad är det frågan om? visst kan vi förfrysa näsan när det är riktigt kallt, men här i östergötland är det väl en relativt liten risk vid normalt leverne..
tankarna börjar komma tillbaka från det gångna året och när snön yr omkring så minns vi alla den svartaste tiden detta år, när min storebror försvann... och inte hittades levande.. det var i mars och det var snöoväder... han förfrös i skogen i värmland, nära vårt barndomshem.. och det var det.... ett liv slut vid 28 års ålder. Det kan tyckas orättvist och det är det också, men livet går obarmhärtigt vidare och vi alla måste leva våra liv för att inte hans ska vara till spillo.. vad är det för mening med att familjen lever istället för honom, om vi låter våra liv gå under p g a hans död. Döden var en olyckhändelse, men nu har den hänt och vi tjänar inget till att sörja så djupt att vi missar våra liv...
vi bör istället hylla de som gått bort för tidigt genom att göra det de inte kan längre.. LEVA!! Uppleva saker, som giftermål, resande, barn, träning, smärta och allt som hör livet till.. och vi får inte glömma bort att sköta om de nära och kära och ta hand om vår planet, våra djur coh vårt hem..
någon gång hoppas jag att det goda vinner över det onda, och att alla kan få ett tryggt och varmt hem, att ingen behöver vara rädd vart de än är....
Jag hoppas så innerligt på att vi bryter så många själviska sidor vi kan och istället tar våra pengar, de vi har och gör något gott av dem.. vi som kan... och de som inte kan, att de åtminstone försöker göra något gott för sig själva för de pengar de får.. som att köpa anständiga skor till sina barn, så de inte behöver frysa och fara illa på vintern.. Hoppas!!
Håller på och småstädar lite och tänkte nu ta en liten paus och blogga lite, vilket jag inte gjort på ett tag...
en tanke har slagit mig sedan det blev minusgrader.. om jag går utan vantar och mössa börjar jag raskt frysa om fingrar och öron.. men aldrig om ansiktet i samma grad.. innebär det att vi har utvecklat ett lite tjockare skinn, eller vad är det frågan om? visst kan vi förfrysa näsan när det är riktigt kallt, men här i östergötland är det väl en relativt liten risk vid normalt leverne..
tankarna börjar komma tillbaka från det gångna året och när snön yr omkring så minns vi alla den svartaste tiden detta år, när min storebror försvann... och inte hittades levande.. det var i mars och det var snöoväder... han förfrös i skogen i värmland, nära vårt barndomshem.. och det var det.... ett liv slut vid 28 års ålder. Det kan tyckas orättvist och det är det också, men livet går obarmhärtigt vidare och vi alla måste leva våra liv för att inte hans ska vara till spillo.. vad är det för mening med att familjen lever istället för honom, om vi låter våra liv gå under p g a hans död. Döden var en olyckhändelse, men nu har den hänt och vi tjänar inget till att sörja så djupt att vi missar våra liv...
vi bör istället hylla de som gått bort för tidigt genom att göra det de inte kan längre.. LEVA!! Uppleva saker, som giftermål, resande, barn, träning, smärta och allt som hör livet till.. och vi får inte glömma bort att sköta om de nära och kära och ta hand om vår planet, våra djur coh vårt hem..
någon gång hoppas jag att det goda vinner över det onda, och att alla kan få ett tryggt och varmt hem, att ingen behöver vara rädd vart de än är....
Jag hoppas så innerligt på att vi bryter så många själviska sidor vi kan och istället tar våra pengar, de vi har och gör något gott av dem.. vi som kan... och de som inte kan, att de åtminstone försöker göra något gott för sig själva för de pengar de får.. som att köpa anständiga skor till sina barn, så de inte behöver frysa och fara illa på vintern.. Hoppas!!
