deesaariis

Firat en väns dop och bara tagit det lugnt. Varit ute med Daisy och njutit av en fantastisk höstmorgon med sol och lite kyla. Det börjar bli dags för vantar!

Den gångna veckan har varit bra. Jag har inte haft någon ångest utan bitar börjar falla på plats. Däremot så är det fortfarande så att min stress griper tag om mig från dag till dag och jag blir otroligt trött. Det är som om jag inte kan få nog av sömn dessa dgr. Det är jobbigt att bitvis känna sig hindrad av sin kropp. Det är oerhört frustrerande när kroppen och knoppen är det som sätter villkoren för hur jag ska och kan leva mitt liv. Mitt samtalsstöd så till mig sist att kvinnan som inte levererar 110% är bra hon också. Och jag tror jag måste komma ihåg det de dagar det känns tufft. Att det är ok att jag inte orkar idag, men reflektera över varför jag inte orkar. Jag behöver identifiera de energitjuvar och läckor som dränerar mer energi än vad de ger och tvärtom. Vad GER energi och kraft?

Det är mycket svårare än jag trott. Jag känner mig extremt vilsen som individ. Vad och vem är Jag? Jag, som varit mitt jobb så länge. Jag, som alltid läst. Jag, som alltid pratat mycket.. klarar nu inte att läsa. Jag klarar inte att vara för länge i den här typen av miljöer, särskilt inte efter jobbet. Jobbet dränerar otroligt mycket av mina depåer så det inte finns mycket kvar efter arbetstid.

Jobbet. Jag älskar mitt jobb men balansen är så svår så det inte inkräktar för mycket på mitt liv utanför. Hushålla med mina mentala reserver så det räcker till både och. En balans som vissa dagar känns OMÖJLIG att upprätthålla. 

Det är ändå bättre nu. Mina fysiska symptom ÄR borta. Den mentala dimman är nästintill borta. Dag för dag så fylls mitt mentala kärl på lite till.

Mitt humör då. Ja... upp och ner. Vissa dagar är det lättare och andra dagar lyser den mentala tröttheten igenom och det finns bara inte ork. När det nästan gör fysiskt ont att tänka för att dagens kvot är uppfylld så hanterar jag inte alltid alla situationer lysande. Och gränsen mellan vad som är motpartens "fel" och mitt fel är bitvis utsuddad. Var det motiverat att bli irriterad och trött? Var det motiverat av min motpart att bli irriterad och trött? Vem orsakade situationen egentligen? Jag vet inte. Och egentligen spelar det ingen roll. Alla är ändå människor. Alla har brister och jag strävar inte efter perfektion men det dränerar. 

Framöver nu så fortsätter jag jobba på balansen mellan jobb och fritid. På att återställa min mentala hälsa och ha en rolig och fungerande fritid. Jag är inte mitt jobb.