deesaariis

Det var orden som skapade min långa och osunda relation till mat. Innan dess hade jag nog inte ens reflekterat över om jag var något alls. Jag vill berätta min historia om vad som hände. Dock kommer jag inte dröja för länge i mina yngre år.

Jag gick i högstadiet när jag fick höra ovan. En väninna sa att vi var tjocka jämfört med våra andra vänner. Tjock?? Jag Tjock??

Jag slutade äta. Jag minns inte att det ens var svårt, jag bara bestämde mig. Jag skulle inte äta och utvecklade en ätstörning med restriktioner och det gav effekt. Jag kände mig så fin. Omgivningen började oroa sig. Varför Det? Jag är ju bara smal :) När det var som värst så åt jag ett äpple om dagen och det var så lätt. Gick jag och la mig hungrig var det bara ett kvitto på att jag gjorde rätt. 

Detta utvecklades otroligt nog inte till anorexia fullt ut även om beteendet var där. Det vände någonstans på vägen och och det vände rejält. Jag minns inte exakt hur. Det jag minns är att en väninna övertalade mig att äta en daim för att bevisa att jag inte var sjuk. Himla god förresten.

Hetsätningen tror jag började strax innan gymnasiet men eskalerade när jag väl flyttade hemifrån. Jag gick inte upp överdrivet i vikt men jag minns att jag vid flera tillfällen försökte kräkas men var fysiskt okapabel och slutade försöka till slut. Jag var fortfarande inte överdrivet tjock men mådde dåligt av det och försökte bli den där duktiga flickan som bara åt ett äpple om dagen. Men för varje försök att sluta äta var det som om min kropp slutade funka och istället kastade jag i mig mat. Det fanns inget stopp! Jag bara åt och åt och åt och åt. Det var som om min början på anorexia hade tvärvänt och som om min kropp försökte säkerställa att den aldrig skulle få vara utan mat igen. Ibland kändes det som om jag inte hade kontroll över min kropp.

När jag flyttade hemifrån eskalerade detta. Nu kunde ingen längre se vad jag gjorde så nu kunde jag gå all the way utan att få kommentarer och kritik. Och för varje gång jag länsat en icakasse med godis eller 2 pizzor, eller 3 rätter med kinamat så skämdes jag... Hur kunde jag vara så svag, äcklig, tjock och ful? Hur kunde jag ha så dålig disciplin? Hur kunde Jag? Detta varvades med en känsla av tomhet och depressioner. Jag både hetsåt och medicinerade min depression. Jag åt så jag mådde illa men åt ändå lite till. Det är en sjuk känsla.

Träning har alltid funnits med i bilden men det var väl det enda som inte var destruktivt:) Jag började löpträna när jag slutade äta men den gick aldrig överstyr på samma sätt som maten. Därför kommer jag inte nämna den särskilt mycket. 

Så började jag läsa på om dieter. Och successivt började jag försöka ta kontroll över mitt ätande. Först slutade jag dricka läsk. Sen drog jag ner till 1 chipspåse i veckan. Osv osv. I perioder gick det bättre sen kom någonting och jag föll dit igen. Vikten gick upp och ner, upp och ner. Och så där höll det på i några år.

2007 gick jag ner i vikt och kände mig så fin. Jag gick ner ca 10 kg och hade hjälp av ett känt företag. Under 10 veckor skulle jag äta måltidsersättning 4 ggr om dagen och mat (utan kolhydrater) 2 ggr om dagen. Jag skulle träna och livet var fantastiskt. Jag var bäst i klassen och fick ställa mig upp och få inbördes beröm när jag nått min målvikt. Jag var så snygg. Men de där 10 veckorna blev bara längre och längre. Jag började må dåligt av att få för lite energi. Wokgrönsaker ersätter inte potatis och pasta. Men om jag äter dem så blir jag ju tjock? Jag började tvivla på om detta var rätt väg att gå. Det var väldigt jobbigt och jag var hungrig. Varannan vecka hetsåt jag varenda bar jag kunde hitta men övrig tid åt jag så lite så det märktes inte ens att jag ätit en kartong måltidsbars. Nu i efterhand vad sjukt egentligen. Jag litade ju på att de visste vad de gjorde. 

2007 hände en sak som krossade mitt hjärta och troligtvis började en depression här som jag inte låtsades om. Någon jag älskade otroligt mycket fick inte leva längre och jag kunde bara inte komma över det. Jag kunde bara inte tro det. Och det kändes som om jag aldrig skulle komma över den förlusten. Idag 10 år senare kan jag fortfarande inte smälta att den finaste jag känt är borta och aldrig kommer tillbaka.

Som följd av detta började jag trösta mig med mat igen och avslutade samarbetet med det kända företaget. 

År 2008 hade jag börjat gå upp lite men låtsades inte om det. 

2009 small mitt ben p g a överansträngning ch jag fick träningsförbud. Min depression fördjupades då en stor del av min identitet fanns i träningen och nu kunde jag inte längre utöva den. Läkaren sa att jag måste gå ner i vikt för att avlasta benet. Och jag försökte, men återigen kändes det som om min kropp tagit över. Det fanns inget stopp och jag började äta mer och mer och mer. 

2011 hade jag gått upp 30 kg och det fortsatte uppåt. Jag har aldrig tidigare så totalt tappat kontrollen över mitt ätande. Jag åt allt jag såg och bara åt och åt och åt. Och grät. Ibland både åt och grät jag. Och lät bli att bearbeta min sorg. 

Det var så många faktorer som spelade in. Det var så mycket som hade hänt dessa år. Jag var olycklig, led av sorg, depression, självförakt, mer självförakt och en hopplöshet jag aldrig tidigare känt. Jag är inte värd något. Jag är inte värd någon. Jag är ingenting. Det går inte att beskriva hur det känns fullt ut. Och hela tiden försökte jag med den ena knasdieten efter den andra. Hela tiden strävade jag efter att hitta den där duktiga flickan som bara åt ett äpple om dagen. Vart tog hon vägen? Och för varje misslyckat försök så sjönk jag djupare i mitt självförakt. 

År 2014 hade jag gått upp totalt 40 kg. Min tyngsta vikt någonsin och här lyckades jag stanna. Och här är jag nu 2017. 

Med flera års självanalys, KBT, stress så var jag helt färdig. Jag var så less på att vara fängslad av min kropp. Jag är nu helt färdig med att vara styrd av mat. Jag vill leva mitt liv. Jag vill njuta av mat och ha en kropp som jag trivs i och som inte kommer göra mig sjuk. 

2014 hände någonting som började förändra saker. Jag stannade upp och liksom insåg att jag måste göra någonting. Och jag träffade en PT som visade mig att mat inte är farligt. Mat ska man äta. Gärna mycket av rätt säker. Och få vara mätt och gå ner i vikt. Det var något nytt för mig. Det hade aldrig någon visat mig förut.

Sen stirrade jag mig blind på vikten och körde slut på mig.... som vanligt men han hade ändå sått ett frö som tagit fäste. Kanske borde jag göra annorlunda? Jag började läsa på om kost, vikt, hormoner, hjärnan och dess signaler. Jag började förstå hur min kropp fungerar och vad den försöker säga och varför det är så svårt att sluta äta.

2016 insåg jag att jag måste släppa alla yttre krav. Jag måste hitta min väg. Det är många faktorer som spelar in. Jag måste sluta gömma mig och faktiskt börja bearbeta min sorg och min stress.

Så. Nu tar jag en dag i taget. Jag tränar lite styrketräning. Jag har ett föredraget antal kalorier per dag. Jag försöker att inte exkludera livsmedel. Jag försöker motarbeta min lust att ge mig själv restriktioner en dålig dag. Det triggar bara mitt hetsätande. Jag går i terapi och jobbar med min mentala hälsa. Jag försöker sköta sömnen. Jag försöker att inte jobba för mycket. Jag försöker att vara glad och lycklig. Och för det mesta är jag det. 

Hittills har mina försök till ett sunt liv inte gett mig det jag önskat. Men successivt har jag ändå börjat ta kontrollen. Och jag känner att nu. Nu är det nära att jag faktiskt är på andra sidan strecket snart. När återfallen kommer vara färre än de lyckade dagarna. Jag börjar känna mig stark. Jag börjar känna mig redo. Ska det nu vara min tur att snart få ha en sund relation med Mat? Jag hoppas verkligen det.

Det här är jag. Min bakgrund, min erfarenhet som lett fram till den jag är idag. Min önskan om en sundare vikt lever. Nu tror jag att den kan bli verklighet. 

En sund livsstil utan hjärnspöken. Det vore något :)

Som med de flesta firanden bjuds det på någon form av fika efter ceremonin. Jag hade ätit en korv innan då ceremonin inföll när jag normalt sett äter lunch och jag kände på vägen dit att det började pocka på. För mig är det jätteviktigt med regelbundna mattider för att inte kasta i mig mat och sen få ett eftersug som är jobbigt. Sagt och gjort, jag åt en korv.

När det var dags för fika så oroade jag mig lite för hur detta skulle påverka mig. Särskilt som jag har kakor hemma till en dessert framöver. Skulle det trigga ett mersug som skulle göra att jag skulle kasta mig över allt hemma? Men det hände inget. Såklart på firandet ville jag äta tårtorna ;) men där stoppar den sociala faktorn mig.

Några timmar senare kom jag hem och kände till min förvåning att min kropp signalerade att den var mätt. Jag blev glad för jag behövde iom det inte stålsätta mig för att inte äta upp all mat hemma vilket är otroligt skönt. Det är psykiskt påfrestande att hela tiden föra en mental kamp mot sin kropp iom att den har mycket mer vapen att sätta emot :/

Jag har försökt föra en kamp mot min kropp länge men på fel sätt. Nu försöker jag göra på rätt sätt så det ska bli en lång och hållbar livsstil. Det kanske tar längre tid med mycket snubbeltrådar men jag känner i mitt hjärta att det ändå är rätt. 

Jag såg nämligen en dokumentär som talade om typ 2-diabetes och varför normalviktiga/underviktiga inte får det. Jag har ej kontrollerat om det stämmer.

I vilket fall som helst så stressar det mig något oerhört att jag har en osund vikt. Det är för det mesta det enda jag tänker på. Detta leder ofta till oro för min hälsa och jag känner ofta frustration över min oförmåga att kontrollera mitt ätande. Ibland känns det som om det är så lite som behövs. En dålig dag, missat ett mellanmål, någon vill ses över en middag. Flera dgr i veckan hamnar jag i ett läge om vad jag "borde" och vad jag "vill". Vad jag "borde" är att välja den mat som är hälsosam. Av flera orsaker. Den är näringsrik och ger mig det jag behöver + att jag faktiskt kan äta mycket av den :) Vad jag "vill" är att äta kaloririk mat och gärna mycket. Den innehåller ingen näring och jag kan inte äta mycket av den. Den ger mig egentligen ingenting alls utom vikt. Vikt som på sikt kommer ge mig problem.

Jag är fascinerad av ätstörningar men en sak slog mig. Medan jag kan hitta sida upp och sida ner om bulimi, anorexi m.m. Så hittar jag ingenting egentligen om den struggle som en emotional eater kämpar med. Jag kan absolut hitta förklaringsmodeller och goda råd men jag hittar inte en enda knubbig individ som berättar om den skit man lever med. Varenda infall man har. Jag kan iofs följa människor som berättar allt hemskt kolhydrater tydligen gör med dig (really ..) men ingen som berättar "idag åt jag en pizza trots att jag inte skulle" eller "jag är en recovering emotional eater" typ. Någon  som man skulle relatera till. Och det tyder väl på att man som tjock bara kan vara ätstörd om man väger ett halvt ton? Eller tyder det på att det fortfarande finns ett stigma om detta. Det finns ju en lösning på problemet eller Hur?

Det är ju bara att sluta äta! 

Well... faktiskt inte. Det är ett elände för först måste du klura ut varför ditt ätbeteende finns. Sen ska du gärna bearbeta det. Och därutöver ska du även hantera kroppens hungersignaler. Den är van att få mat och nu ska det minskas? Nänänä... tro inte jag går på den lätta. 

Så jag tänkte.. om jag inte hittar en röst jag känner igen mig i. Då får jag vara min egen röst. För mig har skrivandet alltid vara terapeutiskt så varför inte berätta min resa. Den är lika verklig som jag.

Jag har ett mål. Innan året är slut ska jag ha kommit ett steg närmare en sund kropp. Jag gör inte avkall på någonting varken kolhydrater och annat. Men balansen ska jag hitta. Jag kommer inte skriva allt jag äter. Men tankarna jag har. När det går bra, när det skitit sig och varför. Det ska jag försöka berätta.