Let the story guide me...
"Let the feelings flow... close your eyes, see the ones you used to know.. Open up, open up, don't struggle to relate..." - Dream Theater...
So.. is this the end then?
Jag känner för att ge upp jag också.. det känns så hopplöst... " I give in, and everything is clear... "
det finns absolut ingenting att säga... mer än att det gör ont... det blöder.. men med en resignerad känsla... jag försökte så gott jag kunde, men kanske räckte det inte? Vad vet jag.. "the world come crashing down.. " "the thought of starting over, leaves me paralyzed"..
Jag är så trött....
So.. is this the end then?
Jag känner för att ge upp jag också.. det känns så hopplöst... " I give in, and everything is clear... "
det finns absolut ingenting att säga... mer än att det gör ont... det blöder.. men med en resignerad känsla... jag försökte så gott jag kunde, men kanske räckte det inte? Vad vet jag.. "the world come crashing down.. " "the thought of starting over, leaves me paralyzed"..
Jag är så trött....
Snörvel...
Sov tills Syster ringde och väckte mig, vilket var ca 12:30 en söndagseftermiddag.... mmm, det var skönt att sova.. jag är lite småhängig och om jag kan hålla sjukdomen stången genom att sova för att låta mig återhämta mig, då är jag villig att göra det... behöver jag säga att jag sällan går upp efter kl 09:00 på helgerna? jag är morgonpigg av mig...
Håller på och småstädar lite och tänkte nu ta en liten paus och blogga lite, vilket jag inte gjort på ett tag...
en tanke har slagit mig sedan det blev minusgrader.. om jag går utan vantar och mössa börjar jag raskt frysa om fingrar och öron.. men aldrig om ansiktet i samma grad.. innebär det att vi har utvecklat ett lite tjockare skinn, eller vad är det frågan om? visst kan vi förfrysa näsan när det är riktigt kallt, men här i östergötland är det väl en relativt liten risk vid normalt leverne..
tankarna börjar komma tillbaka från det gångna året och när snön yr omkring så minns vi alla den svartaste tiden detta år, när min storebror försvann... och inte hittades levande.. det var i mars och det var snöoväder... han förfrös i skogen i värmland, nära vårt barndomshem.. och det var det.... ett liv slut vid 28 års ålder. Det kan tyckas orättvist och det är det också, men livet går obarmhärtigt vidare och vi alla måste leva våra liv för att inte hans ska vara till spillo.. vad är det för mening med att familjen lever istället för honom, om vi låter våra liv gå under p g a hans död. Döden var en olyckhändelse, men nu har den hänt och vi tjänar inget till att sörja så djupt att vi missar våra liv...
vi bör istället hylla de som gått bort för tidigt genom att göra det de inte kan längre.. LEVA!! Uppleva saker, som giftermål, resande, barn, träning, smärta och allt som hör livet till.. och vi får inte glömma bort att sköta om de nära och kära och ta hand om vår planet, våra djur coh vårt hem..
någon gång hoppas jag att det goda vinner över det onda, och att alla kan få ett tryggt och varmt hem, att ingen behöver vara rädd vart de än är....
Jag hoppas så innerligt på att vi bryter så många själviska sidor vi kan och istället tar våra pengar, de vi har och gör något gott av dem.. vi som kan... och de som inte kan, att de åtminstone försöker göra något gott för sig själva för de pengar de får.. som att köpa anständiga skor till sina barn, så de inte behöver frysa och fara illa på vintern.. Hoppas!!
Håller på och småstädar lite och tänkte nu ta en liten paus och blogga lite, vilket jag inte gjort på ett tag...
en tanke har slagit mig sedan det blev minusgrader.. om jag går utan vantar och mössa börjar jag raskt frysa om fingrar och öron.. men aldrig om ansiktet i samma grad.. innebär det att vi har utvecklat ett lite tjockare skinn, eller vad är det frågan om? visst kan vi förfrysa näsan när det är riktigt kallt, men här i östergötland är det väl en relativt liten risk vid normalt leverne..
tankarna börjar komma tillbaka från det gångna året och när snön yr omkring så minns vi alla den svartaste tiden detta år, när min storebror försvann... och inte hittades levande.. det var i mars och det var snöoväder... han förfrös i skogen i värmland, nära vårt barndomshem.. och det var det.... ett liv slut vid 28 års ålder. Det kan tyckas orättvist och det är det också, men livet går obarmhärtigt vidare och vi alla måste leva våra liv för att inte hans ska vara till spillo.. vad är det för mening med att familjen lever istället för honom, om vi låter våra liv gå under p g a hans död. Döden var en olyckhändelse, men nu har den hänt och vi tjänar inget till att sörja så djupt att vi missar våra liv...
vi bör istället hylla de som gått bort för tidigt genom att göra det de inte kan längre.. LEVA!! Uppleva saker, som giftermål, resande, barn, träning, smärta och allt som hör livet till.. och vi får inte glömma bort att sköta om de nära och kära och ta hand om vår planet, våra djur coh vårt hem..
någon gång hoppas jag att det goda vinner över det onda, och att alla kan få ett tryggt och varmt hem, att ingen behöver vara rädd vart de än är....
Jag hoppas så innerligt på att vi bryter så många själviska sidor vi kan och istället tar våra pengar, de vi har och gör något gott av dem.. vi som kan... och de som inte kan, att de åtminstone försöker göra något gott för sig själva för de pengar de får.. som att köpa anständiga skor till sina barn, så de inte behöver frysa och fara illa på vintern.. Hoppas!!
Ilska
att veta när man har rätt att reagera och när man egentligen bör övertyga sig själv om att man är larvig, överdriver, överreagerar osv.. är inte alltid en lätt balansgång.
Om jag känner att någonting stör mig och inte uppfattas som viktigt av en annan, innebär detta då att jag bör släppa det, eller är det rimligt att kunna kräva att den andra parten tar mig på allvar?
I de flesta självhjälpsböcker så får vi lära oss hur vi ska lära oss att vara mer tålmodiga, att lättare kunna släppa saker, hur vi blir mer lätta att vara med osv. De går ut på att vi förändrar oss själva till en lättare och mer medgörlig variant av oss själva, men det är inte många böcker som lär oss det motsatta.. när vi faktiskt bör och ska reagera?
När ska jag lyssna på mina egna känslor och faktiskt kräva att bli lyssnad på och tas på allvar..
Som igår.. när jag skickar ett sms och frågar: ska vi ses idag, och personen ifråga svarar många timmar senare: nu har jag fått mat, har grillat, hörs!!
ehm.. hörs? Hörs?? Jag frågade en fråga och fick inte det minsta svar.. svaret kunde jag lista ut själv i och med att det var några timmar senare och lite för sent för att egentligen ses då, men det hade varit trevligt om han hade notifierat min fråga och skrivit något i stil med "oj, jag har missat att du har hört av dig. Det hade varit jättekul att ses, men tyvärr blev jag upptagen här, men vi kan väl höras imorgon eller något?".
Är det väldigt mycket begärt? Känns som en sån där halv-grej, där det är hugget som stucket om man reagerar alt inte reagerar,men jag vet inte... av sin pojkvän känns det rimligt att kunna begära att jag i alla fall blir notifierad.. jag känner mig något nonchalerad just nu.........
Ibland känns det som om jag är ensam, som om jag är den som det förväntas av att jag ska bli lättare att leva med, snarare än tvärtom... men jag trodde att alla individer borde göra sitt bästa för att förändra sig själva till sina bättre jag, och att man inte kan vara så förmäten att man bara låter den ena parten förändra sig, trots att de är medvetna om att de inte alltid tillför det bästa till relationen.
Hur vet vi när lagom är uppnått, och hur vet vi vilka kriterier som ska följas för att veta när konfrontation är nödvändig och när vi snarare ska stoppa huvudet under kudden och låtsas att det regnar, alt är en solig dag...
Att vara en kämpande part i ett förhållande är inte alltid lätt och när då den andra parten.... jag vet inte...
När ska man ge upp och när ska man kämpa vidare? När ska man stå upp för sin sak, och när ska man låta saker bero?
Om jag känner att någonting stör mig och inte uppfattas som viktigt av en annan, innebär detta då att jag bör släppa det, eller är det rimligt att kunna kräva att den andra parten tar mig på allvar?
I de flesta självhjälpsböcker så får vi lära oss hur vi ska lära oss att vara mer tålmodiga, att lättare kunna släppa saker, hur vi blir mer lätta att vara med osv. De går ut på att vi förändrar oss själva till en lättare och mer medgörlig variant av oss själva, men det är inte många böcker som lär oss det motsatta.. när vi faktiskt bör och ska reagera?
När ska jag lyssna på mina egna känslor och faktiskt kräva att bli lyssnad på och tas på allvar..
Som igår.. när jag skickar ett sms och frågar: ska vi ses idag, och personen ifråga svarar många timmar senare: nu har jag fått mat, har grillat, hörs!!
ehm.. hörs? Hörs?? Jag frågade en fråga och fick inte det minsta svar.. svaret kunde jag lista ut själv i och med att det var några timmar senare och lite för sent för att egentligen ses då, men det hade varit trevligt om han hade notifierat min fråga och skrivit något i stil med "oj, jag har missat att du har hört av dig. Det hade varit jättekul att ses, men tyvärr blev jag upptagen här, men vi kan väl höras imorgon eller något?".
Är det väldigt mycket begärt? Känns som en sån där halv-grej, där det är hugget som stucket om man reagerar alt inte reagerar,men jag vet inte... av sin pojkvän känns det rimligt att kunna begära att jag i alla fall blir notifierad.. jag känner mig något nonchalerad just nu.........
Ibland känns det som om jag är ensam, som om jag är den som det förväntas av att jag ska bli lättare att leva med, snarare än tvärtom... men jag trodde att alla individer borde göra sitt bästa för att förändra sig själva till sina bättre jag, och att man inte kan vara så förmäten att man bara låter den ena parten förändra sig, trots att de är medvetna om att de inte alltid tillför det bästa till relationen.
Hur vet vi när lagom är uppnått, och hur vet vi vilka kriterier som ska följas för att veta när konfrontation är nödvändig och när vi snarare ska stoppa huvudet under kudden och låtsas att det regnar, alt är en solig dag...
Att vara en kämpande part i ett förhållande är inte alltid lätt och när då den andra parten.... jag vet inte...
När ska man ge upp och när ska man kämpa vidare? När ska man stå upp för sin sak, och när ska man låta saker bero?
Åsikter
SHit vad tjatigt det kan bli ibland... >_<
Let it out..
Mr M är borta.. har försökt få tag på honom verkligen HELA DAGEN..börjar känna mig lite förbaskad på karln, men vad ska man göra?
Ska titta på en ny lägenhet imorgon och hade gärna sett att jag hade fått någon med mig, men varenda själ verkar vara ej anträffbar idag...
"I break down"...
I helgen har jag varit på Backstreet Boys.. det var trevligt, men jag är så trött.. låg och sov bort resten av dagen och nu sitter jag och är rastlös... känner inte för att gå och lägga mig riktigt än, men jag är nog så illa tvungen snart... om jag inte kommer på något att göra:)
Ingen lust att sitta och titta på tv heller... blubb.. ^^
Det finns mycket känslor som rör sig inom mig, mycket tvekan och väldigt lite svar.. hur ska jag göra, vad vill jag? Men jag har konstaterat en sanning i veckan, vilket är att jag tror att mitt liv ska ändra sig om jag flyttar till en annan stad. Men det är som i en bok jag läser just nu, att lycklig kan du vara överallt, det är inte kopplat till en plats. Är jag inte lycklig i mig själv, kommer inte detta förändras bara för att jag flyttar.
Nu vill säkert en del protestera och mena att en flytt kan ju ge en de möjligheter man inte har i sin nuvarande boendeform, vilket är sant... vissa städer erbjuder en del möjligheter som andra inte kan, men en ny stad tar inte bort den tagg som sitter i ett bröst och som vägrar dras ut...
Jag känner mig så trött ibland... på min melankoli som jag inte riktigt kan få bukt med alltid.. jag försöker men jag vet inte riktigt ännu vad som är receptet....
Jag hoppas att jag hinner fix me innan jag blir äldre... jag vill hinna uppleva min ungdom, då vi aldrig kan veta hur länge vi lever...
Ska titta på en ny lägenhet imorgon och hade gärna sett att jag hade fått någon med mig, men varenda själ verkar vara ej anträffbar idag...
"I break down"...
I helgen har jag varit på Backstreet Boys.. det var trevligt, men jag är så trött.. låg och sov bort resten av dagen och nu sitter jag och är rastlös... känner inte för att gå och lägga mig riktigt än, men jag är nog så illa tvungen snart... om jag inte kommer på något att göra:)
Ingen lust att sitta och titta på tv heller... blubb.. ^^
Det finns mycket känslor som rör sig inom mig, mycket tvekan och väldigt lite svar.. hur ska jag göra, vad vill jag? Men jag har konstaterat en sanning i veckan, vilket är att jag tror att mitt liv ska ändra sig om jag flyttar till en annan stad. Men det är som i en bok jag läser just nu, att lycklig kan du vara överallt, det är inte kopplat till en plats. Är jag inte lycklig i mig själv, kommer inte detta förändras bara för att jag flyttar.
Nu vill säkert en del protestera och mena att en flytt kan ju ge en de möjligheter man inte har i sin nuvarande boendeform, vilket är sant... vissa städer erbjuder en del möjligheter som andra inte kan, men en ny stad tar inte bort den tagg som sitter i ett bröst och som vägrar dras ut...
Jag känner mig så trött ibland... på min melankoli som jag inte riktigt kan få bukt med alltid.. jag försöker men jag vet inte riktigt ännu vad som är receptet....
Jag hoppas att jag hinner fix me innan jag blir äldre... jag vill hinna uppleva min ungdom, då vi aldrig kan veta hur länge vi lever...
