Det är inte bara jag!
Det är inte bara jag som startar bråk över ingenting. Det är inte bara jag som blir på dåligt humör och sur utan större anledning.
det är inte bara upp till mig att veta nästa steg och det är inte bara upp till mig att informera om önskemål och planer.
Det är inte bara upp till mig att förstå dina önskningar och behov och det är inte bara upp till mig att veta vad du tänker göra/vill göra/försöker göra idag, imorgon eller någon annan dag...
Du säger att du trampar mig på tårna hur du än gör, men jag anser inte att du trampar mig på tårna.. jag anser att du har ett helt liv vitt skilt ifrån mig, där du är ovillig att få mig att känna mig delaktig. Våra planer blir dina planer som du ska sätta i verket utan hänsyn till mina önskemål, och ofta då det är saker som jag inte vet något om blir jag handfallet satt på pottkanten utan en aning om vilket steg jag förväntas ta. Det är inte vi som ska göra saker, det är du och jag är bihanget som ska med... men utan egen vilja helst..
Detta är en orättvis skildring, men ofta känner du dig kränkt av att jag har åsikter och protesterar, domderar och pratar, men jag känner mig lika kränkt av att helt sonika struntas i... där det inte begärs någon inblandning av mig, utan jag kan helst sitta tyst och vänta på att det ska serveras en färdig lösning, och då är det bara att hoppa på båten och följa med..
Jag hatar att inte känna mig delaktig och jag hatar att jag för tillfället inte förstår mig på dig, och att du är så öppet ointresserad av att diskutera en lösning på ett som det verkar växande problem...
Jag kan inte strunta i allt och bara låta det passera, jag är en person med egna önskningar och ett eget liv. Du önskar att jag ska bli mer skogsmulle än jag är.. jag önskar att du ska ha ökad förståelse för min person och inte tycka om mig trots den jag är, utan FÖR den jag är...
Yes, jag är galen, temperamentsfull... that's the way I am.... och jag är ännu en gång osäker på om du kan hantera detta.... jag tycker så mycket om ditt fina sätt och din omtänksamhet och vilja att vilja hjälpa till, men jag hatar när du sluter dig och vägrar prata med mig för att du tror att det är mest safe. Det är det som så småningom kanske leder till ett uppbrott.. ett uppbrott som det verkar som om du kanske inte kommer minnas.. det blir ett i mängden av någonting....
Jag vet inte... jag känner mig ledsen och nedstämd och funderar mycket, men jag vet inte.. du oroar dig inte alls, och är inte intresserad av att blanda dig i mitt känsloliv.. bara du får vara ifred på båten, så är du glad.. och om jag är snäll och tyst... så är du ännu lyckligare.... men vad blir då min kompromiss? Vad är då min motprestation?
det är inte bara upp till mig att veta nästa steg och det är inte bara upp till mig att informera om önskemål och planer.
Det är inte bara upp till mig att förstå dina önskningar och behov och det är inte bara upp till mig att veta vad du tänker göra/vill göra/försöker göra idag, imorgon eller någon annan dag...
Du säger att du trampar mig på tårna hur du än gör, men jag anser inte att du trampar mig på tårna.. jag anser att du har ett helt liv vitt skilt ifrån mig, där du är ovillig att få mig att känna mig delaktig. Våra planer blir dina planer som du ska sätta i verket utan hänsyn till mina önskemål, och ofta då det är saker som jag inte vet något om blir jag handfallet satt på pottkanten utan en aning om vilket steg jag förväntas ta. Det är inte vi som ska göra saker, det är du och jag är bihanget som ska med... men utan egen vilja helst..
Detta är en orättvis skildring, men ofta känner du dig kränkt av att jag har åsikter och protesterar, domderar och pratar, men jag känner mig lika kränkt av att helt sonika struntas i... där det inte begärs någon inblandning av mig, utan jag kan helst sitta tyst och vänta på att det ska serveras en färdig lösning, och då är det bara att hoppa på båten och följa med..
Jag hatar att inte känna mig delaktig och jag hatar att jag för tillfället inte förstår mig på dig, och att du är så öppet ointresserad av att diskutera en lösning på ett som det verkar växande problem...
Jag kan inte strunta i allt och bara låta det passera, jag är en person med egna önskningar och ett eget liv. Du önskar att jag ska bli mer skogsmulle än jag är.. jag önskar att du ska ha ökad förståelse för min person och inte tycka om mig trots den jag är, utan FÖR den jag är...
Yes, jag är galen, temperamentsfull... that's the way I am.... och jag är ännu en gång osäker på om du kan hantera detta.... jag tycker så mycket om ditt fina sätt och din omtänksamhet och vilja att vilja hjälpa till, men jag hatar när du sluter dig och vägrar prata med mig för att du tror att det är mest safe. Det är det som så småningom kanske leder till ett uppbrott.. ett uppbrott som det verkar som om du kanske inte kommer minnas.. det blir ett i mängden av någonting....
Jag vet inte... jag känner mig ledsen och nedstämd och funderar mycket, men jag vet inte.. du oroar dig inte alls, och är inte intresserad av att blanda dig i mitt känsloliv.. bara du får vara ifred på båten, så är du glad.. och om jag är snäll och tyst... så är du ännu lyckligare.... men vad blir då min kompromiss? Vad är då min motprestation?
Kommentarer
Trackback
