deesaariis

Jag vet liksom inte hur jag ska reagera, fundera, tänka eller någonting..
Det känns så orättvist på något sätt, samtidigt som det även till viss del är befogat.. fine, jag är en bitch, men jag bitchar inte om allt. En del grejer är faktiskt ganska viktiga för mig också.... alltså jag måste också få reagera på saker och ting och bara för att mr M inte reagerar så mycket behöver ju inte det innebära att jag måste vara likadan, att jag är likadan. Jag trivs inte alls med situationen just nu... liksom.. vad jag ska tänka, vad jag ska tycka och jag trivs inte när jag känner mig ensam om att fundera på det.

Det måste vara så SKÖNT att vara en sån som glömmer bort oegentligheter, det måste vara skönt att kunna släppa saker på två sekunder och inte tänka mer på om man sårat/blivit sårad i ett mindre gräl, om det nu ens var ett gräl. jag har lite svårt att avgöra sånt via msn, eftersom jag själv inte gärna tjafsar över MSN... men ibland har nöden ingen lag eller vad säger man....

Jag hatar att det alltid är jag som blir sittande till slut, funderande, tänkande undrande och orolig för att sen vanligtvis upptäcka.. att det var ju bara jag som tänkte, undrade och oroade mig. och det brukar vanligtvis inte vara en rolig upptäckt. Det måste som sagt vara så j-vla fint att kunna släppa det och bara gå vidare, men detta innebär också att jag ibland känner mig åsidosatt... som om mina känslor och tankar och funderingar inte har någon betydelse för de kan ju glömmas bort direkt.. att mina önskemål och behov inte behöver bli tillgodosedda för att någon inte tycker att de är särskilt viktiga.. men även om de inte är särskilt viktiga för dig behöver det inte betyda att det inte är viktigt och inte ska uppmärksammas för mig, för min skull om man så vill.

När ska folk förstå att vi alla är olika individer, med olika önskningar, behov och liv. När ska vi förstå att vi inte bara kan se till oss själva jämt, utan att vi även måste se till vår nästa , även om det är vår familj, våra vänner eller vår partner.

Jag är så trött på att försöka kämpa för mig själv och för att försöka få folk att förstå vem jag är och vad jag behöver. ska det vara så svårt att ex ställa frågan för att jag behöver ett svar? Ska det vara så svårt att komma ihåg att hålla ett löfte, för att det löftet betydde mycket för mig... ex som att åka och bugga. Det känns som om mina intressen och önskemål ibland inte betyder ett dyft. Alla andra är stressade och ingen bryr sig och alla har mycket och förstår jag inte, och bla bla bla... visst faan förstår jag, men när ska man förstå mig då? Varför ska det alltid vara släktträffar, tragedier eller vredesutrbrott som gör att personer väljer att ställa sig bredvis sin vän och faktiskt undspara lite tid för att göra det dem faktiskt tycker om.. som att gå ut en kväll på stan.. har inte jag varit ute och fiskat, varit ute och cyklat, åkt till smultronställen, utstått vissa släkter för att det (trodde jag i alla fall) kunde vara viktigt för mina vänner..... ?

Men när jag undrar om någon kan följa med någonstans, vill ingen för de känner ingen där, eller känner inte för det, eller så är de trött, eller så är det långt, eller så är det tråkigt, gudbevars.... Oh My God! Är jag så urtrist?

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här blogginlägget mer än *skriiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiik* funkar det???

Jag är så frustrerad, ledsen och arg och jag blir ännu mer frustrerad, ledsen och arg, för att jag vet att det bara är jag som tänker på det, det är bara jag som funderar på vad jag gjorde för fel, hur det blev som det blev, och vad jag kan göra/kunde göra för att det inte ska, inte behövde ha blivit så osv.... men som sagt... det är ju bara jag som funderar på det. Alla andra har ju redan glömt det och gått vidare inte sant??

Det är ju bara jag som mår dåligt över det.. !!!!

Jag blir så jävla förbannad för det..... jag anser mig snäll och hygglig så gott jag kan. Jag verkligen försöker.. jag försöker verkligen tygla mitt humör, men ibland, ibland har jag faktiskt rätt att reagera på saker.. när jag blir undanskuffad, när min åsikt inte verkar ha någon betydelse, när mina önskemål inte verkar ha någon betydelse, för allt "blir ju så hysteriskt".. hysteriskt.. HYSTERISKT????!!!! Om han vill se på hysteriskt så kan han få se på hysteriskt.. .hysteriskt är när man skriker okontrollerat och har outsäglig panik.. jag kan få det, jag har fått det och jag vet att det säkerligen kan uppstå situationer då jag känner den formen av rädsla igen. Men BARA för att jag vill veta om en viss person ska komma så jag vet vad jag kan förvänta mig betyder det INTE att jag är hysterisk.... BARA för att jag undrade om jag blivit förbisedd när någon åker och lägger nät trots att vi skulle göra det, betyder det INTE att jag är hysterisk. BARA för att jag har en åsikt och känner mig förbisedd betyder det inte att jag som kvinna är HYSTERISK. Det betyder att jag är en människa, att jag har känslor att jag har åsikter och vill bli HÖRD. inte bortvinkad som något liten jobbig tjatig unge, utan som en kvinna, en tjej, en individ med åsikter, känslor och rätt till en röst.

BARA för att diskussionen inte uppfyller dina krav för att den inte är rolig, fylld av sötma och ljuvlig honung betyder det INTE att den inte är viktig, att du inte måste ha den, och att jag kan släppa den, bara för att du kan.

Och detta innebär att eftersom jag uppenbarligen har en vän, som jag inte kan ha diskussioner med, där jag blir kallad hysterisk när jag försöker prata ut om ett ämne innan det leder till ett bråk, så får jag aggressiva outburst på min blogg... men eftersom jag är så obetydlig.. är det ju ingen som läser den ändå!!!!!!!!!!!