deesaariis

Har precis släpat mig upp från golvet efter ett pass med yoga... tragiskt nog konstaterade jag idag att Yoga nog är den enda platsen där jag kommer undan mig själv och mina grubblande, bubblande tankar... förutom när jag är med mr M då, då känner jag mig oftast som en solig plats, trygg och varm i hans "ömma famn"(poetiskt värre.. )...

Småvemodig sitter jag alltså här och funderar över livets små roämnen, och hur man får dem... jag önskar inget hellre ibland än att jag var sån som bara kunde supa in atmosfären runt mig och inte ha något annat i huvudet än den... tyvärr har jag en evigt påskruvad ström av ord inne i huvudet.. vissa fastnar men de flesta rusar vidare i en oändlig strid fors.. strömmande, virvlande och kvävande...

Ibland undrar jag om jag har vant mig vid att vara vemodig och därför alltid sitter i denna känsla? Evigt fast och fördömd... eller om det bara är så att jag fortfarande måste göra mig av med vissa slaggämnen.. att jag fortfarande bearbetar vissa jobbiga perioder i mitt liv som jag ej bearbetat ännu, frågan är om jag någonsin kommer komma över det hela, undrar om jag någonsin kommer kunna släppa någonting eller om det är mig dömt att jag ska vara vemodig i resten av mitt liv, oförmögen till att kunna njuta av varje ögonblick i mitt liv? Bara när jag verkligen anstränger mig och är där.. annars bara flyter jag mest omkring...

*suck*