deesaariis

att veta när man har rätt att reagera och när man egentligen bör övertyga sig själv om att man är larvig, överdriver, överreagerar osv.. är inte alltid en lätt balansgång.

Om jag känner att någonting stör mig och inte uppfattas som viktigt av en annan, innebär detta då att jag bör släppa det, eller är det rimligt att kunna kräva att den andra parten tar mig på allvar?

I de flesta självhjälpsböcker så får vi lära oss hur vi ska lära oss att vara mer tålmodiga, att lättare kunna släppa saker, hur vi blir mer lätta att vara med osv. De går ut på att vi förändrar oss själva till en lättare och mer medgörlig variant av oss själva, men det är inte många böcker som lär oss det motsatta.. när vi faktiskt bör och ska reagera?

När ska jag lyssna på mina egna känslor och faktiskt kräva att bli lyssnad på och tas på allvar..

Som igår.. när jag skickar ett sms och frågar: ska vi ses idag, och personen ifråga svarar många timmar senare: nu har jag fått mat, har grillat, hörs!!

ehm.. hörs? Hörs?? Jag frågade en fråga och fick inte det minsta svar.. svaret kunde jag lista ut själv i och med att det var några timmar senare och lite för sent för att egentligen ses då, men det hade varit trevligt om han hade notifierat min fråga och skrivit något i stil med "oj, jag har missat att du har hört av dig. Det hade varit jättekul att ses, men tyvärr blev jag upptagen här, men vi kan väl höras imorgon eller något?".

Är det väldigt mycket begärt? Känns som en sån där halv-grej, där det är hugget som stucket om man reagerar alt inte reagerar,men jag vet inte... av sin pojkvän känns det rimligt att kunna begära att jag i alla fall blir notifierad.. jag känner mig något nonchalerad just nu.........

Ibland känns det som om jag är ensam, som om jag är den som det förväntas av att jag ska bli lättare att leva med, snarare än tvärtom... men jag trodde att alla individer borde göra sitt bästa för att förändra sig själva till sina bättre jag, och att man inte kan vara så förmäten att man bara låter den ena parten förändra sig, trots att de är medvetna om att de inte alltid tillför det bästa till relationen.

Hur vet vi när lagom är uppnått, och hur vet vi vilka kriterier som ska följas för att veta när konfrontation är nödvändig och när vi snarare ska stoppa huvudet under kudden och låtsas att det regnar, alt är en solig dag...

Att vara en kämpande part i ett förhållande är inte alltid lätt och när då den andra parten.... jag vet inte...

När ska man ge upp och när ska man kämpa vidare? När ska man stå upp för sin sak, och när ska man låta saker bero?