vänskap
Det är konstigt vilka vägar vänskap kan ta ibland. Att en person som jag aldrig trodde jag skulle bli nära, skulle visa sig vara en av de mer intressanta människor jag någonsin fått äran att lära känna.
När det kommer till vänskap kan man fundera på hur långt man ska gå. Ska vi alltid finnas där i vått och torrt oavsett hur illa vi beter oss och när är det i så fall lämpligt att anse att ens gräns är nådd.. när är det värt att anses vara en dålig vän för att orka med sitt eget liv. I ett liv där det händer så mycket hela tiden och vi ibland har svårt att hålla nästan ovanför ytan, kan det vara skönt att ha vänner att falla tillbaka på, vara helt självisk för en stund och bara "deppa" om det är det situationen kan behöva. Men när är det i så fall rimligt att anse att ens egen sörjeperiod är över och man måst börja agera som en vän som inte är själviskt deppig.. och om man egentligen inte känner sig redo är det någonting vi bör göra i alla fall? för att passa in i ramen.
En kollega sa till mig häromdagen att jag ska vara tacksam för att jag inte har en normal familj, att variation förnöjer istället för svensson-familjen. Men jag är böjd att inte hålla med.. ibland känner jag att det skulle vara SÅ skönt att bara få vara svensson för ett tag och inte behöva bry mig om, oroa mig för, tänka på och försöka göra de flesta i familjen nöjd, oavsett om det är i den närmaste eller i den yttre kretsen av familjen. När en släkting mår dåligt, vems ansvar blir det att se till att hon får den hjälp hon behöver? Hennes allra innersta, eller vi i utkanten som tycker oss se ett behov som enbart ev kan tillgodoses av professionella tjänstemän.. jag vet inte... Jag känner mig emellanåt väldigt matt när jag tänker på det....
Mr M har en ljuvligt okomplicerad familj till största del.. och jag frågar ofta om han kan tänka sig att byta med mig... inte för att jag egentligen vill byta ut min familj, men lite mindre tragedier och lite mer lyckliga händelser tack!!! Det skulle vara kul om det hände lite normala oväntade saker som att jag blir sambo, förlovad och gift, eller om brorsan och syrran blir det.
Det skulle vara skojigt att se syster ta sin examen om motgångarna kan sluta komma, det skulle vara kul att ha ett normalt fungerande liv där ingenting verkar komma i kläm eller känna sig utanför. det skulle vara lite kul att känna att jag har lite extra energi över så att vi faktiskt kan ta tillvara på livet... ja ni vet...
Jag är så trött.... men det ordnar sig nog alltid... undrar om det är åska på gång? solen har gått i moln och det är sååå varmt.. och så har jag känningar i huvudet.. *pusta*
När det kommer till vänskap kan man fundera på hur långt man ska gå. Ska vi alltid finnas där i vått och torrt oavsett hur illa vi beter oss och när är det i så fall lämpligt att anse att ens gräns är nådd.. när är det värt att anses vara en dålig vän för att orka med sitt eget liv. I ett liv där det händer så mycket hela tiden och vi ibland har svårt att hålla nästan ovanför ytan, kan det vara skönt att ha vänner att falla tillbaka på, vara helt självisk för en stund och bara "deppa" om det är det situationen kan behöva. Men när är det i så fall rimligt att anse att ens egen sörjeperiod är över och man måst börja agera som en vän som inte är själviskt deppig.. och om man egentligen inte känner sig redo är det någonting vi bör göra i alla fall? för att passa in i ramen.
En kollega sa till mig häromdagen att jag ska vara tacksam för att jag inte har en normal familj, att variation förnöjer istället för svensson-familjen. Men jag är böjd att inte hålla med.. ibland känner jag att det skulle vara SÅ skönt att bara få vara svensson för ett tag och inte behöva bry mig om, oroa mig för, tänka på och försöka göra de flesta i familjen nöjd, oavsett om det är i den närmaste eller i den yttre kretsen av familjen. När en släkting mår dåligt, vems ansvar blir det att se till att hon får den hjälp hon behöver? Hennes allra innersta, eller vi i utkanten som tycker oss se ett behov som enbart ev kan tillgodoses av professionella tjänstemän.. jag vet inte... Jag känner mig emellanåt väldigt matt när jag tänker på det....
Mr M har en ljuvligt okomplicerad familj till största del.. och jag frågar ofta om han kan tänka sig att byta med mig... inte för att jag egentligen vill byta ut min familj, men lite mindre tragedier och lite mer lyckliga händelser tack!!! Det skulle vara kul om det hände lite normala oväntade saker som att jag blir sambo, förlovad och gift, eller om brorsan och syrran blir det.
Det skulle vara skojigt att se syster ta sin examen om motgångarna kan sluta komma, det skulle vara kul att ha ett normalt fungerande liv där ingenting verkar komma i kläm eller känna sig utanför. det skulle vara lite kul att känna att jag har lite extra energi över så att vi faktiskt kan ta tillvara på livet... ja ni vet...
Jag är så trött.... men det ordnar sig nog alltid... undrar om det är åska på gång? solen har gått i moln och det är sååå varmt.. och så har jag känningar i huvudet.. *pusta*
Kommentarer
Trackback