deesaariis

Jag såg nämligen en dokumentär som talade om typ 2-diabetes och varför normalviktiga/underviktiga inte får det. Jag har ej kontrollerat om det stämmer.

I vilket fall som helst så stressar det mig något oerhört att jag har en osund vikt. Det är för det mesta det enda jag tänker på. Detta leder ofta till oro för min hälsa och jag känner ofta frustration över min oförmåga att kontrollera mitt ätande. Ibland känns det som om det är så lite som behövs. En dålig dag, missat ett mellanmål, någon vill ses över en middag. Flera dgr i veckan hamnar jag i ett läge om vad jag "borde" och vad jag "vill". Vad jag "borde" är att välja den mat som är hälsosam. Av flera orsaker. Den är näringsrik och ger mig det jag behöver + att jag faktiskt kan äta mycket av den :) Vad jag "vill" är att äta kaloririk mat och gärna mycket. Den innehåller ingen näring och jag kan inte äta mycket av den. Den ger mig egentligen ingenting alls utom vikt. Vikt som på sikt kommer ge mig problem.

Jag är fascinerad av ätstörningar men en sak slog mig. Medan jag kan hitta sida upp och sida ner om bulimi, anorexi m.m. Så hittar jag ingenting egentligen om den struggle som en emotional eater kämpar med. Jag kan absolut hitta förklaringsmodeller och goda råd men jag hittar inte en enda knubbig individ som berättar om den skit man lever med. Varenda infall man har. Jag kan iofs följa människor som berättar allt hemskt kolhydrater tydligen gör med dig (really ..) men ingen som berättar "idag åt jag en pizza trots att jag inte skulle" eller "jag är en recovering emotional eater" typ. Någon  som man skulle relatera till. Och det tyder väl på att man som tjock bara kan vara ätstörd om man väger ett halvt ton? Eller tyder det på att det fortfarande finns ett stigma om detta. Det finns ju en lösning på problemet eller Hur?

Det är ju bara att sluta äta! 

Well... faktiskt inte. Det är ett elände för först måste du klura ut varför ditt ätbeteende finns. Sen ska du gärna bearbeta det. Och därutöver ska du även hantera kroppens hungersignaler. Den är van att få mat och nu ska det minskas? Nänänä... tro inte jag går på den lätta. 

Så jag tänkte.. om jag inte hittar en röst jag känner igen mig i. Då får jag vara min egen röst. För mig har skrivandet alltid vara terapeutiskt så varför inte berätta min resa. Den är lika verklig som jag.

Jag har ett mål. Innan året är slut ska jag ha kommit ett steg närmare en sund kropp. Jag gör inte avkall på någonting varken kolhydrater och annat. Men balansen ska jag hitta. Jag kommer inte skriva allt jag äter. Men tankarna jag har. När det går bra, när det skitit sig och varför. Det ska jag försöka berätta.